INNERLIGT Podcast ”Hjälp till att hjälpa!”

Publicerad den 29 januari 2016.

 

M= Marie W Schjölin
O= Ola Johansson

Intro:
M: Efter flera decennier med egen designbyrå och fokus på det kommersiella, har nu även det ideella fått ta plats i hans liv. Allt går att kombinera om viljan finns. Det här är mitt möte med Ola Johansson, som regelbundet reser till Lesbos för att hjälpa människor på flykt.

M: Hej Ola!
O: Hej!

M: Välkommen hit!
O: Tack!

M: Du är nyss hemkommen från din andra resa till Lesbos där du är volontär mitt i flyktingkrisen.
O: Ja.

M: Hur har du förändrats som människa genom att göra det här?
O: Oj, det är en ganska svår fråga att svara på, för att jag har precis kommit hem, det är en vecka sedan. Men jag kan känna när jag är på plats att jag mår så otroligt bra och att det känns väldigt bra att få hjälpa till att hjälpa.

M: Hur började allt? När kände du första gången att du vill göra det här?
O: Det här är här den största flyktingkrisen sedan andra världskriget och jag märkte väl på Facebook att det var många av mina bekanta, inte vänner, utan bekanta som hade väldigt mycket åsikter om det här. Väldigt mycket andra åsikter än vad jag själv hade. Då kände jag att nu är det min tur. Nu måste jag göra någonting. Jag kan inte bara sitta här och titta på och lyssna på det här.

M: Så det väckte någonting?
O: Ja det gjorde det verkligen.

M: Hur går en vanlig dag till där nere på Lesbos, vad är din roll?
O: När jag började jobba med det här så var det att köra transport åt Refugees Welcome Stockholm nere på Centralen, från Centralen till Nobelberget som var ett tillfälligt boende för transitflyktingar. Sedan, i och med att jag ville jobba vidare med det här, så bestämde jag mig för att åka till Lesbos. Jag sökte då efter en organisation och hittade Lighthouse Refugees Relief, som är startat av en kille från Stockholm. Egentligen så finns det ingen vanlig dag utan det är beroende av hur många båtar, när båtarna kommer och vad som händer på den turkiska sidan. Den här lilla byn Skala Sikamineas, där det här lägret finns, ligger ju alltså nere vid stranden och man ser Turkiet på andra sidan. Det är ganska nära. Det tar, med en bra båt och en bra motor, trettio minuter att åka emellan. Men vanligtvis så kommer båtarna tidig gryning eller tidig morgon. Ibland kommer det en båt, ibland kommer det två båtar. En förmiddag så kom det 28 båtar. I de här båtarna, som är tänkta för kanske 10-15 personer, sitter det mellan 50 och 60 människor. De har alltså betalat tiotusentals kronor per person för de här biljetterna och tror att de ska åka på ett bra sätt över. Men de tvingas alltså av smugglarna under vapenhot att själva åka ut på havet. De har aldrig varit på sjön förut, de tvingas köra båt själva över till den grekiska sidan, som då är Europa. Det finns kontrollanter runt hela ön som håller koll på om det är båtar på väg. Så fort någon ser en båt i kikaren går ut meddelande till alla, via en WhatsApp-chatt, att nu är det båtar på väg. Då vet man i lägret, om de t.ex. är på väg mot oss, att nu har vi 30 minuter på oss innan båten anländer vid stranden. Då ska allting förberedas, då ska alla tält med kläder öppnas upp. Det finns ett manstält och ett kvinno- och barntält som är fyllda med rena, torra kläder. Man värmer upp soppan som är förberedd dagen innan och man värmer te och tänder eldar. Det finns tre eldar som de här människorna kan värma sig runt, för de kommer helt nedkylda. De är helt dyngsura i kläder och skor och allt in på bara kroppen.

M: Och hur är mötet med de här människorna när de kommer? Vad säger man? Säger man någonting alls?
O: Det är väldigt organiserat och strukturerat hur det ska gå till när båtarna kommer till stranden. Närmast båtarna är ju sjöräddarna, därefter medicinavdelningen med läkare och sköterskor och sen står vi volontärer och tar emot, hjälper dem av med flytvästar och samlar ihop dem, leder människorna vidare in till lägret och visar var de olika stationerna ligger. Då börjar vi med att de får gå och byta sina kläder eftersom de är dyngsura. Efter att de fått torra, rena kläder så blir det soppa och te och så sitter de runt lägereldarna och värmer upp sig, får koppla av. När man möter dem vid båtarna så är de väldigt skärrade och rädda och många är helt nedkylda och mår väldigt dåligt. De som mår väldigt, väldigt dåligt får träffa läkare och sköterskor. Många har ju alltså drabbats av hypotermi för att de är så nedkylda. Hypotermi är när kroppen är så nedkyld att den ligger under normal kroppstemperatur. Är det riktigt illa kan man hamna i koma. Första tecknet, som jag har lärt mig då, är att de skakar väldigt mycket. Är det så då kallar man ju direkt efter läkare. Dem andra tar vi hand om. Vi har blivit tillsagda att vi bara ska vara lugna, prata med dem, skratta med dem och gråta med dem. Det känns väldigt naturligt, för det är ju människor som du och jag. Det blir en väldigt fin och bra stämning i lägret när alla har fått lugna ner sig och de är lyckliga och glada över att de äntligen är i Europa.

M: Det är deras första kontakt med Europa och kanske den första lite lugnare platsen på resan. Förstår de var de är någonstans?
O: Ja, en del vet ju att de har kommit till Grekland och en del vet att de har kommit till Lesbos men det är ju många som inte ens vet vart de har kommit. De förstår att de har kommit till Europa och är ju så lyckliga när de kommer ur båtarna så de gråter och skrattar och en del faller på marken och kysser marken. Det är väldigt, väldigt mycket känslor måste jag säga.

M: Innan de gör den här båtfärden så har de kanske gått genom flera länder?
O: Ja, jag har ju pratat med ganska många nu, i och med att jag varit där några gånger, och de flesta kommer ifrån Syrien, Afghanistan, Pakistan och Irak. De har ju vandrat, vissa som jag träffade i Stockholm, har ju gått genom nio länder. Tagit sig över den här farliga båtresan, som tyvärr, nu när det varit så kallt och vinter, har tagit alldeles för många liv. Numer kallas ju denna vackra plats för dödens hav.

M: Vad berättar de om sin resa, så långt?
O: Ja, alltså det är ju väldigt, väldigt mycket berättelser. Det är alltifrån varför de flytt till släktingar, familjer, grannar och hus bredvid som har blivit bombade. Att de är förföljda av olika anledningar. Det är ju många som har fått vänta länge på den turkiska sidan för att komma iväg med båtarna. Då har de legat gömda i skogen kanske i fem dygn utan mat och vatten. Sen kommer de iväg med de här båtarna. Då har det visat sig nu, som några har berättat, att det kommer maskerade män på jetskis och skär av bensinslangen på motorn så att all bensin rinner ut i båtarna och de sitter och andas in ångorna och kan inte ta sig vidare, de ligger och driver ute på havet.

M: Det här framkommer ju inte riktigt i våra svenska medier. Är det något annat du vill passa på att förmedla, som du ser där på plats?
O: Vad man förstår är ju att under hela den här flyktresan, innan de kommer till oss i Grekland, utnyttjas de otroligt mycket. De våldtas, de torteras, misshandlas och de rånas på sina tillhörigheter. Många som kommer med båtarna har ju ingenting. De har ju inte ens sin lilla ryggsäck som andra har. De är helt tomhänta och har t.o.m. blivit av med sina dokument och sina pass.

M: Vilken är den finaste upplevelsen du har varit med om? Vill du dela med dig av den?
O: Ja, jag har ju träffat så otroligt mycket människor. Det är hundratals människor som jag träffat under de gånger jag har varit på Lesbos, men det finns en händelse som jag har väldigt, väldigt svårt att glömma, som jag tänker ofta på. Vi hade haft en massa båtar som kommit hela förmiddagen och jag hade kört människor till ett annat läger tre kilometer bort, ett bussläger som sen tar dem vidare till Moria, det stora registreringslägret. Jag hade kört i flera timmar fram och tillbaka utan att stiga ur bilen. Jag kom tillbaka till lägret och förväntade mig att det ska var tömt. Då, när jag kom ner i lägret, så stötte jag på en liten kille som var kanske två, två-och-ett-halvt år som stod och såg lite ledsen ut. Som tur var så hade jag lite gosedjur med mig i en liten påse som jag hade fått från mina vänner i Stockholm. Jag satte mig ner på knä och började prata med honom på det sätt som jag kunde prata, visade de här djuren och han sken upp och blev jätteglad. Vi började undra var mamman var. Då kom det en kvinna och det visade sig att det var den här lilla killens mormor. Hon försökte prata med mig och ville… jag märkte att hon ville berätta någonting. Vi hämtade en tolk som kunde arabiska och det visade sig att hennes dotter, som är mamma till den här lilla pojken, inte har vågat fly utan har bett henne ta sonen för att få ett bättre liv, hela den här långa vägen och den här farliga båtresan över till Grekland. Hon sa också att hon aldrig skulle utsätta någon för det här om hon inte visste att den här lilla killen skulle få ett bättre liv i Europa. Jag blev ju så tagen av den här historien att jag inte kunde hålla mig. Jag började gråta och då började hon stryka mig på kinden och säga att jag inte skulle vara ledsen och så. Sen stod vi där och kramades hon och jag. Sen blev jag väldigt glad, för då skulle jag ju köra dem upp till det här busslägret. När vi kom upp dit då hjälpte jag dem ut med de få saker som de hade med sig. Då brast det för båda två. Då stod både jag och den här mormorn och grät och kramades, hon höll den här lilla killen i sin famn och han lade sitt huvud mot min kind. Ja, det var väldigt… väldigt, väldigt känslosamt.

M: Det är ju en fantastisk insats du gör Ola. Alla har ju inte den här möjligheten, vågar inte eller vill kanske inte. Men de flesta kan i alla fall göra någonting. Vad är ditt råd om man lyssnar nu och känner att jag också vill hjälpa till?
O: Det som har gjort mig väldigt glad är ju att jag insett, via mina vänner på Facebook, att många vill ju verkligen hjälpa till, men som du säger, har inte möjligheten att åka ner. Förutom att skänka skor, kläder och pengar till större organisationer så har ju jag upptäckt, när man är på plats, att det finns massor av små organisationer som gör fantastiskt jobb, som jobbar heltid dygnet runt med det här och verkligen lever för att hjälpa de här människorna, och de behöver ju t.ex. pengar.

M: Hur hittar man dem?
O: Ja alltså, de hittar man via sina vänner som jobbar som volontärer. Sen håller jag själv på nu och startar upp en organisation som heter Hjälp till att hjälpa! som i huvudsak ska hjälpa människor på flykt. Där är väl tanken att jag ska återvända med täta mellanrum så länge det här håller på, ner till Lesbos. Vara på plats och hjälpa till. Vi kommer göra allt från punktinsatser, som vi gjorde nu sist när vi var ner då jag stötte på en pappa och en son som kom och gick i snörusk, blåst och iskyla i flip-flops och tunna tröjor. Dem tog jag med mig till en butik och köpte vinterskor, sockar och dunjackor. Vi kommer också hjälpa de här mindre organisationerna som verkligen är på plats 24/7.

M: Din egen organisation som du håller på att starta upp precis i dagarna, Hjälp till att hjälpa!, hur hittar man den och hur kan man ge sitt stöd?
O: Ja, som sagt så håller vi precis på att starta upp den så det som är prio nu är instagramkonto och en Facebook-sida. Den hittar man på facebook.com/hjalptillatthjalpa och Instagram blir @hjalptillatthjalpa i ett ord. Om man följer oss så uppdaterar vi hela tiden vad som händer och så. Nu sätter vi ihop styrelse och ska ha ett första möte för att skriva stadgar och skicka in till Bolagsverket så att vi får vårt organisationsnummer. Det räknar vi att ha klart inom 2-3 veckor.

M: Så då kan man följa allt det här på Facebook och Instagram?
O: Precis. Då kommer jag också, varje gång jag åker ner, att föra dagbok och berätta varje dag vad som hänt och lite hur vi hjälpt till med våra resurser.

M: Och när går nästa resa?
O: Nu är det bokat att jag åker den 27e februari och stannar åtta nätter.

M: Hur tänker du kring framtiden? Hur tänker du fortsätta kombinera det egna kommersiella företaget med det här ideella volontärarbetet?
O: Det går ju. Jag kommer ju inte sakta ner på mitt företag, min designbyrå, utan vi fortsätter jobba på som vanligt. Sen kommer det här bli mitt stora fritidsintresse. Tanken är väl att jag ska kunna ha möjlighet att åka ner kanske var femte eller var sjätte vecka och stanna åtta till tio dagar, så länge den här hjälpen behövs. Sen tror jag ju att även om det här lugnar ner sig så kommer vi alltid ha människor på flykt från krig. Hjälpen kommer alltid behövas.

M: Stort tack Ola för att du ville komma hit och dela med dig av allt det här viktiga.
O: Tack snälla, det är jag som ska tacka.

Outro: Hjälp till att hjälpa du också. Följ Olas arbete och bidra med det du kan. Och du, följ Innerligt podcast på Instagram!